OMG bästa texten ever!
Att skada sig själv...
Jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga att människor som skadar sig själva är patetiska och svaga. Att de bara vill ha uppmärksamhet. Att de är fåniga. Alldeles för få verkar tänka på de bakomliggande orsakerna till varför en människa skulle göra så mot sig själv. Jag har stött på olika skäl.
Precis som många andra har jag nära och kära som inte alltid mår/mått bra och jag har varit en av de som torkat blod efter andra eller brutit mig in i rum. Det här är mina personliga slutsatser av vad som kan orsaka ett självskadebeteende. Jag har ingen utbildning i området, allt är baserat på mina egna observationer och erfarenheter.
Ja, det finns de som bara vill ha uppmärksamhet när de gör sig illa. Dessa är dock oftast lätta att uppmärksamma eftersom skadorna ofta inte är särskilt allvarliga, de försöker inte dölja sina sår och de pratar lite väl högt om hur dåligt de mår. Förstå mig på rätt sätt. De människorna ska inte ignoreras helt. Att lära om sitt destruktiva uppmärksamhetssökande och leta positiv uppmärksamhet är mycket nyttigare. Man ska inte, enligt mina erfarenheter, krypa för sådana människor. Uppmuntra dem hellre att lösa sina problem, utan att tjata eller pressa på.
För en del så handlar det helt enkelt om att förflytta sin psykiska smärta. För en människa som mår så dåligt att det gör ont så är det nämligen ibland skönt att känna den fysiska smärtan. Den fysiska smärtan vet man säkert går över. Den typen av människa döljer ofta sina sår (ärr är en annan sak*) och skäms för sitt beteende. Det är tabu och "emo", fult att må dåligt och man får inte be om hjälp. Så en del gör sig illa för att härda ut. Det är kanske just därför som en del blir beroende av att göra sig illa. Straffa sig själv. Det finns givetvis också de som inte orkar leva alls längre och skadar sig med avsikt att dö. Många misslyckas lyckligtvis.
Att ignorera någon som mår dåligt är enkelt. Att kalla någon som man inte förstår sig på för fjantig och töntig är enkelt. Att sträcka ut handen och försöka förstå och hjälpa någon annan är svårt. Jag tror att vi skulle kunna nå de som mår dåligt tidigare om vi informerade mer i skolorna om vad det innebär att vara deprimerad, hur vanligt det faktiskt är idag och att det är okej att be om hjälp. Ta bort stämpeln att det skulle vara svagt och få människor att förstå styrkan i att klara av att be om hjälp när saker blir för svåra. Öka förståelsen hos barn och vuxna. På så sätt kanske vi kan rädda några liv i alla fall...
*Då och då träffar man folk med ärr över armar och ben. En del förskräcks över hur de kan "visa upp sig" sådär. Jag undrar då vad de har att skämmas för? Ärren är ett bevis på att de är starka nog att avstå idag och jag anser att de stolt kan visa upp dem. Alla har vi ärr, både mentala och fysiska, det råkar bara vara så att vissa har fler. De berättar en historia om oss.
Länk till bloggen
Länk till bloggen
Lägg en kommentar här
Postat av: Emelie
Hej Stina! Jag tyckte att det här inlägget var helt fantastiskt skrivet av dig! Speciellt de 2 sista styckena :) Jag har själv sådana här "ärr" både på ben o armar, nu 2 år efter att min "incident" inträffade vågar jag prata om allt som låg bakom det hela o jag vågar även att visa mina armar/ben (inte så kul att gå i långärmat o långbyxor på sommaren) När jag ser sånt här (din text) värmer det inom mig, det känns så bra att få veta att det finns folk som tänker mer än "fy fan vilken idiot hon är", typ, att det finns dom som faktiskt skulle bry sig. Tack Stina det gör mig glad att läsa att jag var "stark" nog att sluta efter incidenten :)
Trackback
